Jag är inte deprimerad, jag har feber. Och det regnar.
Där satt jag, ihopkrupen på trottoaren med huvudet lutat mot en pelare. Regnet öste ned till vänster. Regnet öste den till höger. En viss bitterhet befann sig inom mig. Inte hade jag trott att regnet plötsligt skulle få för sig att falla ned över Stockholms gator då jag bestämt mig för att promenera till Ica och köpa filmjölk. Nu satt jag där, smått irriterad och medveten om att Iprenen jag knaprade för några timmer hade slutat verka, och därmed släppte fram febern i mitt huvud.
Plötsligt dyker en mörkhyad man upp från ingenstans. Han är blöt i håret.
"Is everthing alright?", frågar han, och jag märker att någonting oroat finns placerat i hans ansikte.
Jag harklar mig, och knackar igång min sedan-länge-icke-använda engelska.
"Yea, I'm fine", får jag ur mig och nickar övertygande.
Mannen höjer ögonbrynen en aning och tar ett steg mot mig.
"You sure? 'Cause you look kinda.. Kinda.. You're sure nothing has happened?", fortsätter han.
"I'm fine", upprepar jag, mer bestämt.
"Okay.. You live around here?"
"Yup"
"So.. You ARE really fine?"
"Yup"
"Okay, good.. Continue with that"
Mannen nickar, och vänder sig sedan om för att gå.
"Thanks for asking", hoppar det kort efter oväntat ur min mun.
Det blir tyst en kort sekund.
"Don't mention it", svarar han, och försvinner.
Efter kanske fem minuter reser jag mig från min plats vid pelaren. Jag knatar iväg till Ica, köper en filmjölk och en Frödinge Chokladkaka, knasigt glad över att det faktiskt finns random folk som bryr sig. / Kapt'
Kommentarer
Postat av: Griesenhielm
naaaaw. how cute. and i miss yoooou så bli frisk. bye <3
Trackback
