Franskt blod

Det var länge sedan jag känt mig sådär jävla pissed off. Fast typ på ett bra sätt. På ett uppfriskande sätt. På ett såntdär sätt så att man vet att det kommer någonting bra utav det. Jag är ju inte en speciellt upprörd person sådär spontant, så detta hör inte till det vanliga.

Källan till min tillfälliga ilska var den nuvarande mannen i mitt liv: Cyrille 31 år, Fransman, Musiker. En person med mycket känslor på liten kroppshydda.
Det var tisdag, och häng med gamla polare hade arrangerats. Det handlade om mina tvä bästa vänner från grundskolan, vilka jag inte hade träffat ordentligt på åtskilliga år. Vi drack relativt hejdlöst och hade det riktigt trevligt. Trevligt, ja, till en viss fransman ringde. Han ville ha mig hem, just då. Det var någonting hade ville berätta, någonting viktigt. Orolig. Ja. Det vart jag genast. Och konstigt nykter, trots de två cider, tre drinkar och en halv shot som skvalpade runt i min mage.

Ganska omgående lämnade jag mina två barndomskompisar, vilka båda två påstod att jag borde stannat och struntat i min kontrollerande pojkvän. Och kanske borde jag gjort just så också. För väl hemma upptäckte jag att han ord i telefonen inte hade varit något att oroa sig för, utan att det bara varit ren egoism. Och då jävlar vart det liv i Kaptenen.

Liten fransman utskälld av relativt berusad sjökapten. Det var så skönt! Hehe
Men (för att inte låta alltför galen) måste jag erkänna att jag senare förlät honom.
Dessutom tror jag att vår relation blev en aning starkare av denna händelse.

Sammation: Bråk kan vara bra. Hurra hurra.

Visdom&Sånt / Kaptenen

Kommentarer
Postat av: von Griesenhielm

yeah alltså. snack är jävligt bra. skönt att allt blev bra då :) men jasså din festprisse. spårarN^.

2008-12-17 @ 19:21:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0