Två blöta griesar i motvind, orörda öl och torra ryggar
Igår var en stor dag för oss. Ja visst, eller i alla fall för mig, von Griesenhielm. Jag skulle vara tvungen att överleva två skräckmoment; cykla PÅ EN TRAFIKERAD VÄG, och rida (porr) på hästen från mina drömmar, Blizzan. Inte för att jag är rädd för att rida... nej då, griesar är bara inte gjorda för att rida på hästar... plus att hon är stor. Och har attityd! Ja du hajar grejen, mina stackars grieseklövar darrade inför dagens utmaningar. Kaptenen var dock hur lugn som helst. Inte ens när vi bestämde oss för att lämna vår boning för att cykla bort mot stallet, och enorma svarta moln tornade upp sig på himlen, försvann hennes hjältemod. Själv pekade jag skräckslaget upp mot himlen och uttryckte mitt missmod. Men nej, här skulle det inte bangas, jag tryckte på mig min säkra cykelhjälm och försökte hålla balansen på den stora cykeln, medan Kaptenen var den coola av oss (som vanligt) och svingade sig upp på sin livsfarliga cykel utan bromsar OCH utan hjälm. Och så var vi påväg. Plötsligt började det dugga. Så mysigt tänkte jag. Sen började det regna. Alltså. REGNA. Vi har aldrig varit så blöta någonsin. Himlen öppnade sig likt en vattenballong som spricker och kramade ur allt vatten som fanns på mig och Kaptenen. Först blev vi allt lite förskräckta, men tillslut tittade vi bara på varandra och gapskrattade. Jag skrattade mest för att det var så patetiskt hela grejen, men lite för att Kaptenen var så söt alldeles blöt. Vi trampade på, och våra kläder bytte färg i samma takt som vattnet rann ner för våra små griesekroppar. Plötsligt utbrast Kaptenen "Vi kan ta skydd i busskuren där borta!" och vi använde våra sista krafter och slängde oss in i säkerheten. Och vad står där, om inte 4 OÖPPNADE öl! Dock tog vi vårt förnuft tillfånga och lät dem vara. När vi fått för oss att vi hade torkat lite simmade vi vidare mot stallet.
Äntligen framme tittade vi upp mot himlen och solen tittade självklart fram. Vädret kände väl helt enkelt för att spela oss ett litet spratt. He he, very funny. Vi upptäckte att motvinden hade gjort att vi bara blivit blöta på framsidan, och våra ryggar var helt torra. Efter att vi hade strippat i en hästtransport och Kaptenen tagit på sig ett par tighta brallor (she had a nice ass alright) svepte jag in mig i ett svettigt täcke... Eller nåt sånt kallade Kaptenen det. Det var blått i alla fall. Jag såg tydligen ut som en skalbagge igen, men det gjorde mig inte så mycket. Kaptenen red hur som helst sin lilla runda, och sen kom stunden i alla fall jag hade väntat på, jag skulle nu upp på denna häst, som jag drömt mardrömmar om, hon som tittat så snett på mig alla gånger. Men jag kom upp, och allt gick bra, och jag vågade till och med en liten trav, fatta grejen! Wow liksom. Vi red förbi en gubbe som påstod att det inte hade regnat nåt den dagen. Vi tittade bara på varann, insåg att vi såg ut som två vääldigt blöta griesar, och Kaptenen viskade lite försiktigt att han inte hade alla hästar hemma. Jag trodde henne.
Sen var det bara dags att cykla hem igen. Självklart började regnet att ta vid igen exakt i samma stund som vi svingade oss upp på våra cyklar. Men vi trampade på. Och vi var lyckliga. Jag hade klarat mig levande ifrån dagens prövningar, och vi hade också uppfunnit en ny sport - att simma på torra land. Eller blöta land? Hur som helst, det var en bra dag.
På återseende, von Griesenhielm
Kommentarer
Trackback
