Good Strella

Jag är inte lika ball som du är
Det är inte mycket svårare än så
Jag är rädd och lite lätt dum i mitt huvud
Jag tvekade,
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
Dagar för länge
Och det var dumt

Men innan jag ber om ursäkt
Vill jag att du ska veta att
Du själv inte gjorde det speciellt lätt
Vad du tycker har enorm betydelse
Därav tvekade jag alla dessa dagar

Förlåt, min allra bästa vän
Att jag tvivlade på dig
Tvivlade på det vi har tillsammans

<3 Griesenhielm / Din Kapten

Slumpade nyss på ipoden. Plötsligt kommer introt till O.C. och jag får rysningar över hela kroppen.
Det var ungefär vid den här tiden förra året (Kaptenen, kan du fatta att det var ett helt år sen? Och vilket år sen...) som jag flyttade hem till Kaptenen för att bo där på obestämd tid. Ett halvt år om man ska tro hennes mamma... Jag trivdes som fan, och jag kan inte annat än att sakna det emellanåt. Att komma hem efter en lång dag i plugget. Det är mörkt ute. Man kommer in i värmen, märker att Kaptenen inte är hemma än utan är och rider och ska komma hem senare. Så jag glider in till mitt rum, och chillar lite med datorn i knät. När min bästis sen kommer hem kanske vi gör iordning lite varma koppen att mysa med. Hon duschar, seg som alltid, jag får sitta och vänta vid facebook (stackars mig) och sen äntligen kan vi slå på ett avsnitt O.C., säsong 1. När introt drog igång. När Sandy log sådär hemtrevligt mot oss. Och när man hade sin allra bästa vän bredvid sig. Då var livet härligt.

/von Griesenhielm med decemberkänslor.

Jag saknar faktiskt skolan lite granna. Jag vill också porra mig inför lärare och utbrista dumma saker. Detta gör jag förvisso i alla fall, men det är annorlunda (bättre) när man själv är elev. Såatt. Bring me back! (fast bara för en stund, annars skulle jag nog få lite panik).

På tal om första snön. Själv såg jag denna sittandes bakom ratten. Vindrutetorkarna skyfflade först undan regn, sedan slask, och sedan faktiskt - snö. Allt medan en klump i min mage växte sig allt starkare, för liksom alla andra början-till-vintrar har pappa inte tagit något som helst initiativ till att byta till vinterdäck. Men jag älskar honom ändå. Och det var ganska kul att sladda fram.

Tihi. (Rubriken är för övrigt random vald från en lista som poppade upp när jag skulle skriva där. Troligtvis rubriker som jag använt tidigare, i andra sammanhang. Random. Yay!) / Kaptenen

Nej jag har inte stavat rubriken fel. Jag är heller inte arg eller besviken. Det är ett utrop hämtat från det stora stycket Carmina Burana som jag, von Griesenhielm, ska sjunga på Nybrokajen med klassen den här veckan. Kommer bli helt awesome. Ganska sjukt att pomös tysk klassisk musik kan vara så jävla bra. Annars då? Mja. Det har snöat. Det var sådär magiskt som det brukar vara. Dock lyckades jag precis missa den när jag äntligen tagit på mig kläderna för att gå ut och fånga flingor på tungan. Meeeen, jag fick ju faktiskt se den utanför fönstret. Inte fy skam. Övrig uppdatering; i fredags lyckades jag ställa mig i en sådan pose så min fysiklärare blev röd som en kräfta i ansiktet av att se mig. Jag lyckades även utbrista ett ord som är sammansatt av ett ord för en liten gnagare och ett annat för det kvinnliga könsorganet, så min biologilärare fick krupp. Mindre bra. Men men, sån är jag. Snart kommer Kaptenen hit och äter diverse tjockizsaker med mig. Yay!

Jag är dum i mitt huvud
Snurrig. Galen. Fucked up.
Men jag kan inte hjälpa det,
för att jag gillar't!

Jag har inte nämnt det ännu, men under de senaste månaderna har jag jobbat som fritidspedogog. Detta gör jag på en friskola vid namn Vittra, vilken ligger i Sollentuna. Där trivs jag ganska bra. Tycker det är underhållande att arbeta med ungar, plus att mina arbetskamrater helt klart är tillfredsställande.

En av dessa arbetskamrater är Patrik




Patrik är lång, rolig och bra på massa olika sätt. Men eh. Nog om honom.

Idag satt jag utanför musiksalen med två gitarrer i mina händer. Jag hade fått i uppgift att lämna dem i musiksalen, men eftersom de för tillfället höll på att träna där inne väntade jag utanför. Jag hade alltså bara planerat att vänta till dess de sjungit klart. Men. Innan detta inträffat glider Patrik förbi. Han hälsar glatt och greppar på skoj tag i den ena gitarren. Han föreslår sedan att vi ska glida in i musiksalen och utföra ett spårat shownummer, men jag påpekar att det nog inte skulle vara så populärt. Istället nöjer vi oss med att stå där ett tag och leka med varsn gitarr och skoja lite. Typ. Detta håller på i ungefär 30 sekunder. Sedan, från ingenstans, dyker Eva-Lena upp. Eva-Lena är någon slags chefsassistent och egentligen den som håller bäst koll på alla pedagoger på skolan. Ingen man ska ertappas med att smita från jobbet med, så att säga.

Eva-Lena: Hej på er.
Patrik&Frida: Hej!
Eva-Lena: Har någon bett er vara här?
Patrik: Eh, nae
Frida: Vi väntar på att de ska sjunga klart..
Eva-Lena: *tittar mot dörren och sedan mot oss*
Frida: Faaast det såklart. Detta kan ju Patrik göra ensam.. *ger gitarr till Patrik och glider därifrån*

Senare, samma dag, ser jag hur Eva-Lena går i korridoren. Jag bestämmer mig då för att gå ikapp henne och förklara hur situationen egentligen hade varit utanför musiksalen. Att det inte, som det kanske verkade, var så att jag och Patrik satt där bara för att slippa arbeta. För så var det faktiskt inte.

Frida: Hey, Anna-Karin! (högt)
Eva-Lena: *vänder sig om, förvirrad*
Frida: Ehrm (helvete)
Eva-Lena: *tittar på*
Frida: *tittar sig omkring*

Och sedan vet jag inte riktigt hur jag lyckades försvinna därifrån. Men på nått vis gick det. Jag bestämde mig även för att skjuta upp hela Eva-Lena-grejen. Kändes liksom bäst så.

Theeeeere. En inblick i mitt arbetsliv. I'm telling ya. Vittras stjärna. En kapten!

Well, äntligen börjar den här gamla godingen vakna till liv! Och välkommen till Kaptenen säger jag bara!

Hmm ja. Så, vad har hänt sen sist. Det är en ganska instabil von Griesenhielm som skriver, mja äter man små spännande saker som är bra på vissa plan så kan man ju ibland få ta del av diverse skumma biverkningar. Det är just sådana där små stickiga saker jag har fått ta del av. Biverkningarna alltså. Så jag är ganska gråtmild för det mesta. Och det är ju banne mig inge kul! Så jag försöker rycka upp mig själv lite nu. Ta mig i kragen liksom. Och det hoppas jag att alla runt omkring mig också gör. Ge mig en smäll på käften om jag ser ut som om jag vill börja lipa. Det är okej, du får.

För övrigt börjar nostalgidagarna gå mot sitt slut. Och iår har jag kommit undan smärtfritt. Vilket känns grymt. Och konstigt. Kanske är det dags att städa upp lite, liksom inse vissa saker? Well, vissa saker kommer ju aldrig att förändras, men kanske är det dags nu att sortera? Det känns så.

Nu luktar det mat i mitt kök. Hurra.
Och hörrni. Välkomna tillbaka!

Okej. Efter många hårda ord. Efter många vändningar. Många omvägar. Många tårar. (?) Har Kaptenen bestämt sig för att ge sig själv en rejäl spark i baken och börja skriva på sin blogg igen. För världen. För von Griesenhielm. För hennes eget feta ego.

Hursomhelst.
Det har gått tre veckor nu, under vilka jag inte tillbringat en enda o-bakis lördag eller söndag. Alltså. Båda dagarna. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är okej. Yes. Jag är ung och frisk och stark och borde klara av detta. Och jag mår heller inte så värst dåligt. Men ändå. Än fucking dock. Så känns det inte okej. Jag tror jag ska börja göra andra saker. Sticka en mössa kanske. Börja träna. Skaffa mig en pojkvän att mysa med. Bli människa igen.

Mitt knä blöder lite granna. Det träffade asfalten hårt igår.
Jag ska nog somna om nu. Det är ändå mörkt ute. / Kaptenen