Good Strella

...fast inte som i det där uttrycket som folk brukar använda. Jag har ändå aldrig förstått vad det betyder. Precis som med alla andra ordspråk och sånt, jag fattar aldrig vad de menar. Hur som helst så har jag kalla fötter, de fryser alltså. Kan bero på att jag gick i mina tygskor med hål i ute när det regn-snöade. Men man är ju mycket ballare i dem än i stora stövlar. Hmm.

För övrigt är jag bäst på att skjuta upp saker nowdays. Oj vad skönt det är.

Tjarrå.
/Griesenhielm

Tjipp och hej.

Igår var megalyckat! Hela dagen faktiskt, kvällen och natten också. Oh yez, dagen tillbringades först med en stor latte och historiaboken. Griesenhielm var duktig och pluggade alltså, äntligen! Efter det lyssnade jag på mig själv och klassen på radion, vi sjöng ju en adventskonsert förra veckan som igår spelades upp på radion. Så jag målade naglarna och lyssnade julsånger. Mysfaktorn var hög. Och man hörde mig. Mihi.
Efter det drog jag på middag med en massa mysigt folk, stämningen var på topp. Efter det kom en hel drös med folk och så dansade vi hela kvällen. Och Gosen kom också, så bättre kunde det inte blivit! Jag var glad, danssugen och allmänt lycklig. När klockan närmade sig 1 åkte Gosen och jag hem, och idag har vi haft en sån där underbart seg bakisdag. Jag har sovit mest hela tiden, men jag var tillräckligt vaken för att äta världens mysigaste lunch som Gos hade gjort. Han är bra han.
Dock sov jag ifrån min date med Kaptenen, och det gör mig ju ledsen i hjärtat. Men jag får kidnappa henne i nästa vecka istället.

Nu ska jag plugga, får se om jag kanske glider över och leker lite med Jules ikväll, och då får banne mig Kaptenen se till att vara där.

Puss och gries.
/von hielmarN^

"Jag ska kanske också till Bonden idag!"
"Frida, jag vet. Det är helg"

Dear old friend. Soon we will meet again.
Man kanske borde bli orolig egentligen. Det är faktiskt nästan som att träffa en gammal vän. Efter en stadig 3-gånger-i-veckan-period på Bonden har jag nu faktiskt inte intagit stället på säkert två och en halv vecka. Men nu ska jag tillbaka. Tillbaka i dimman. Det är trevligt. Hade varit ännu mer trevligt och nostalgiskt om min favoritgries gjort mig sällskap, men man kan ju inte få allt här i världen.

/Kaptenen

"Där står du med en galge. Det var nog det konstigaste jag sett på flera år."

Jag har bestämt mig idag.
Jag ska lämna massa skumma dumma saker som förföljer mig bakom mig nu. Jag pallar inte vara ledsen över något som varit förut längre. Måste liksom inse att livet inte alltid är en tillbakablick, utan ett nu. Och jag tänker njuta av mitt nu för det kicks ass.
Och sen har jag och pappsen gjort upp en deal, och jag kommer med största sannolikhet att sluta på mitt nuvarande jobb. Snarast helst. Yeah I know, kinda sad. Men eftersom studenttiden stundar och jag vill få ut så mycket som möjligt av den känner jag att jag är värd lite fritid, på riktigt. Ska ta snacket med Luis imorgon, läskigt. Önska mig lycka till.

Och ja, Kaptenen jag saknar dig. Därför är jag duktig och pluggar biologi nu så jag blir ledig snaart! Och när jag träffar dig kommer jag bli såhär glad:

MVG i Matte B - check!
MVG i Fysik A - check!
Körkort - check!
Bra jobb - check!

Trots att hösten varit både mörk och dyster verkar saker och ting äntligen ordna till sig. Ljuset har återvänt, om man så säger, och nu väntar en förhoppningsvis mysig jul. Saknar min andra halva en aning. Förhoppningsvi kanske man får träffa henne en sväng i morgon. Om hon inte ska plugga. Tihi. Plugga. Hehe.

pussohej. / Kaptenen

Ja, jag tyckte att det var dags för det nu.

Mitt liv står lite småstilla nu. Liksom väntar, eller vilar snarare. Detta kanske låter dåligt, men det står liksom stilla i något bra. Ligger och vilar på sköna soffan. Står och chillar lite när allt är som bäst, tar in stunden liksom. Ja. Så är det. Och medan jag står här och tar det lilla lugna så mår jag faktiskt väldigt bra, och har himla kul! Skolan är bra, klassen är bra, Gosen är bra, och snart är det jul! Och jag kan ju småskvallra lite om att mitt jullov troligen inte kommer se ut som alla andra vanliga jullov. Men inget är bestämt än, men ojojoj vad jag gillar't om det blir som jag hoppas. Det kanske serveras en stekt gries till jul trots allt.

Spelningen jag hade nyligen på Mosebacke gick awesome för övrigt, och jag fick bara mersmak. Namnam.

Nu ska jag sätta mig ner och försöka vara lite seriös för en gångs skull, och i alla fall börja på mitt biologiarbete. Sedan blir det ett möte med Tomas och Kaptenen om framtida sommarplaner. Hoppas det vankas bullar ikväll.

/ChillarN^ von Griesenhielm

Jag är inte lika ball som du är
Det är inte mycket svårare än så
Jag är rädd och lite lätt dum i mitt huvud
Jag tvekade,
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
Dagar för länge
Och det var dumt

Men innan jag ber om ursäkt
Vill jag att du ska veta att
Du själv inte gjorde det speciellt lätt
Vad du tycker har enorm betydelse
Därav tvekade jag alla dessa dagar

Förlåt, min allra bästa vän
Att jag tvivlade på dig
Tvivlade på det vi har tillsammans

<3 Griesenhielm / Din Kapten

Slumpade nyss på ipoden. Plötsligt kommer introt till O.C. och jag får rysningar över hela kroppen.
Det var ungefär vid den här tiden förra året (Kaptenen, kan du fatta att det var ett helt år sen? Och vilket år sen...) som jag flyttade hem till Kaptenen för att bo där på obestämd tid. Ett halvt år om man ska tro hennes mamma... Jag trivdes som fan, och jag kan inte annat än att sakna det emellanåt. Att komma hem efter en lång dag i plugget. Det är mörkt ute. Man kommer in i värmen, märker att Kaptenen inte är hemma än utan är och rider och ska komma hem senare. Så jag glider in till mitt rum, och chillar lite med datorn i knät. När min bästis sen kommer hem kanske vi gör iordning lite varma koppen att mysa med. Hon duschar, seg som alltid, jag får sitta och vänta vid facebook (stackars mig) och sen äntligen kan vi slå på ett avsnitt O.C., säsong 1. När introt drog igång. När Sandy log sådär hemtrevligt mot oss. Och när man hade sin allra bästa vän bredvid sig. Då var livet härligt.

/von Griesenhielm med decemberkänslor.

Jag saknar faktiskt skolan lite granna. Jag vill också porra mig inför lärare och utbrista dumma saker. Detta gör jag förvisso i alla fall, men det är annorlunda (bättre) när man själv är elev. Såatt. Bring me back! (fast bara för en stund, annars skulle jag nog få lite panik).

På tal om första snön. Själv såg jag denna sittandes bakom ratten. Vindrutetorkarna skyfflade först undan regn, sedan slask, och sedan faktiskt - snö. Allt medan en klump i min mage växte sig allt starkare, för liksom alla andra början-till-vintrar har pappa inte tagit något som helst initiativ till att byta till vinterdäck. Men jag älskar honom ändå. Och det var ganska kul att sladda fram.

Tihi. (Rubriken är för övrigt random vald från en lista som poppade upp när jag skulle skriva där. Troligtvis rubriker som jag använt tidigare, i andra sammanhang. Random. Yay!) / Kaptenen

Nej jag har inte stavat rubriken fel. Jag är heller inte arg eller besviken. Det är ett utrop hämtat från det stora stycket Carmina Burana som jag, von Griesenhielm, ska sjunga på Nybrokajen med klassen den här veckan. Kommer bli helt awesome. Ganska sjukt att pomös tysk klassisk musik kan vara så jävla bra. Annars då? Mja. Det har snöat. Det var sådär magiskt som det brukar vara. Dock lyckades jag precis missa den när jag äntligen tagit på mig kläderna för att gå ut och fånga flingor på tungan. Meeeen, jag fick ju faktiskt se den utanför fönstret. Inte fy skam. Övrig uppdatering; i fredags lyckades jag ställa mig i en sådan pose så min fysiklärare blev röd som en kräfta i ansiktet av att se mig. Jag lyckades även utbrista ett ord som är sammansatt av ett ord för en liten gnagare och ett annat för det kvinnliga könsorganet, så min biologilärare fick krupp. Mindre bra. Men men, sån är jag. Snart kommer Kaptenen hit och äter diverse tjockizsaker med mig. Yay!

Jag är dum i mitt huvud
Snurrig. Galen. Fucked up.
Men jag kan inte hjälpa det,
för att jag gillar't!

Jag har inte nämnt det ännu, men under de senaste månaderna har jag jobbat som fritidspedogog. Detta gör jag på en friskola vid namn Vittra, vilken ligger i Sollentuna. Där trivs jag ganska bra. Tycker det är underhållande att arbeta med ungar, plus att mina arbetskamrater helt klart är tillfredsställande.

En av dessa arbetskamrater är Patrik




Patrik är lång, rolig och bra på massa olika sätt. Men eh. Nog om honom.

Idag satt jag utanför musiksalen med två gitarrer i mina händer. Jag hade fått i uppgift att lämna dem i musiksalen, men eftersom de för tillfället höll på att träna där inne väntade jag utanför. Jag hade alltså bara planerat att vänta till dess de sjungit klart. Men. Innan detta inträffat glider Patrik förbi. Han hälsar glatt och greppar på skoj tag i den ena gitarren. Han föreslår sedan att vi ska glida in i musiksalen och utföra ett spårat shownummer, men jag påpekar att det nog inte skulle vara så populärt. Istället nöjer vi oss med att stå där ett tag och leka med varsn gitarr och skoja lite. Typ. Detta håller på i ungefär 30 sekunder. Sedan, från ingenstans, dyker Eva-Lena upp. Eva-Lena är någon slags chefsassistent och egentligen den som håller bäst koll på alla pedagoger på skolan. Ingen man ska ertappas med att smita från jobbet med, så att säga.

Eva-Lena: Hej på er.
Patrik&Frida: Hej!
Eva-Lena: Har någon bett er vara här?
Patrik: Eh, nae
Frida: Vi väntar på att de ska sjunga klart..
Eva-Lena: *tittar mot dörren och sedan mot oss*
Frida: Faaast det såklart. Detta kan ju Patrik göra ensam.. *ger gitarr till Patrik och glider därifrån*

Senare, samma dag, ser jag hur Eva-Lena går i korridoren. Jag bestämmer mig då för att gå ikapp henne och förklara hur situationen egentligen hade varit utanför musiksalen. Att det inte, som det kanske verkade, var så att jag och Patrik satt där bara för att slippa arbeta. För så var det faktiskt inte.

Frida: Hey, Anna-Karin! (högt)
Eva-Lena: *vänder sig om, förvirrad*
Frida: Ehrm (helvete)
Eva-Lena: *tittar på*
Frida: *tittar sig omkring*

Och sedan vet jag inte riktigt hur jag lyckades försvinna därifrån. Men på nått vis gick det. Jag bestämde mig även för att skjuta upp hela Eva-Lena-grejen. Kändes liksom bäst så.

Theeeeere. En inblick i mitt arbetsliv. I'm telling ya. Vittras stjärna. En kapten!

Well, äntligen börjar den här gamla godingen vakna till liv! Och välkommen till Kaptenen säger jag bara!

Hmm ja. Så, vad har hänt sen sist. Det är en ganska instabil von Griesenhielm som skriver, mja äter man små spännande saker som är bra på vissa plan så kan man ju ibland få ta del av diverse skumma biverkningar. Det är just sådana där små stickiga saker jag har fått ta del av. Biverkningarna alltså. Så jag är ganska gråtmild för det mesta. Och det är ju banne mig inge kul! Så jag försöker rycka upp mig själv lite nu. Ta mig i kragen liksom. Och det hoppas jag att alla runt omkring mig också gör. Ge mig en smäll på käften om jag ser ut som om jag vill börja lipa. Det är okej, du får.

För övrigt börjar nostalgidagarna gå mot sitt slut. Och iår har jag kommit undan smärtfritt. Vilket känns grymt. Och konstigt. Kanske är det dags att städa upp lite, liksom inse vissa saker? Well, vissa saker kommer ju aldrig att förändras, men kanske är det dags nu att sortera? Det känns så.

Nu luktar det mat i mitt kök. Hurra.
Och hörrni. Välkomna tillbaka!

Okej. Efter många hårda ord. Efter många vändningar. Många omvägar. Många tårar. (?) Har Kaptenen bestämt sig för att ge sig själv en rejäl spark i baken och börja skriva på sin blogg igen. För världen. För von Griesenhielm. För hennes eget feta ego.

Hursomhelst.
Det har gått tre veckor nu, under vilka jag inte tillbringat en enda o-bakis lördag eller söndag. Alltså. Båda dagarna. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är okej. Yes. Jag är ung och frisk och stark och borde klara av detta. Och jag mår heller inte så värst dåligt. Men ändå. Än fucking dock. Så känns det inte okej. Jag tror jag ska börja göra andra saker. Sticka en mössa kanske. Börja träna. Skaffa mig en pojkvän att mysa med. Bli människa igen.

Mitt knä blöder lite granna. Det träffade asfalten hårt igår.
Jag ska nog somna om nu. Det är ändå mörkt ute. / Kaptenen

Kvällen till igår var jag trött. Trött, mest på grund av att det var onsdag. På onsdagar är jag alltid trött. Frågan är bara hur pass trött jag egentligen var just denna onsdag. En ytterst underlig sak inträffade nämligen, och jag har ingen aning what so ever om hur det skedde. Det hela gör mig både konfunderad och smått road. Jag menar, visst gör man ibland knasigheter när man är på-gränsen-till-apatisk, men minnena brukar ändå finnas där, någonstans.
Till sak. På denna onsdagskväll, ungefär vid tolvtiden, gick jag för att lägga mig i min säng. Jag bar då min älskade, stora EHA-pikétröja och mina fula, blåa träningsshorts. Jag somnade ganska snabbt, allt i frid och fröjd. Då jag sju timmar senare väcks av knackningar på min dörr märker jag dock att jag inte har min kära pikétröja på mig, och inte heller mina fula shorts. Det enda jag har på mig då jag vaknar är ett par trosor.

Hur i helvete gick detta till, undrar jag, men kommer inte fram till någonting vettigt. Jag ligger funderandes kvar en stund i min säng, och känner mig ofattbart naken. I ett par minuter väntar jag på att minnet från avlägsnandet av mina kläder skall komma tillbaka till mig, men jag väntar i onödan. Då jag tillslut stiger upp och ser mina två klädelseplagg på golvet, har jag fortfarande ingen aning om hur det hela skedde. Och inte skulle jag bli klokare då dagen passerat.

Så. Erkänn nu. Vem av er var det som illvilligt smög sig in i mitt rum och, utan att väcka mig, lyckades få av mig mina kläder? Du förtjänar ett pris av något slag. Seriöst. Dessutom skulle jag kunna betrakta mig själv som en senil, smått galen, knasigt porrig.. Tant. Skulle vara mycket skönt. Tack på förhand!

/ Kaptenen, numera sovandes i sparkdräkt med lås.