Good Strella

Lektion, wtf?

Plötsligt står jag spänt på golvet i mitt rum och känner mig varken förvirrad eller fumlig. Nej nej nej. Inte var det väl idag som jag skulle köra? Jag går ut och kontrollerar med pappret där jag skrivit upp alla mina lektionstider. Och mycket riktigt; onsdag 27/8, inte tisdag 26/8. Detta håller inte Arne med om. Han påstår prompt att vi har bokat in en dubbellektion vilken planerats börja om bara tre minuter. Jag tvingas inse att det nog är jag som gjort ett misstag gällande dagarna. Jag beklagar och lovar att jag ska infinna mig på bilskolan om ungefär tio minuter. 

Tolv minuter senare skuttar jag fram på Ringvägen, utan frukost i magen. Utan ens kaffe i magen. Jag möter upp Arne som glatt påpekar att jag tagit mig dit snabbt, han hade tydligen berett sig på att få vänta minst en kvart. Vi sätter sedan igång att köra. Lektionen går faktiskt ovanligt bra. Vi tränar skeva filbyten, sådant som annars brukar ge mig lätt panik. En och en halv timme senare skiljs jag och Arne åt. Med en argsint kurrande mage, med lätt snurrande huvud men relativt nöjd beger jag mig hemåt. Väl hemma lagar jag kanske den mest seriösa frukosten någonsin (för det tyckte jag att jag förtjänade!); en stor latte, apelsinjuice, äggröra, bacon. Och så tog jag mig tid att titta klart på I'm not there, trots att jag egentligen borde knallat iväg till jobbet. Morgonen slutade med andra ord ganska bra. 

Och Christian Bale är ganska het som den yngre Bob Dylan. 

...nananananannaa, Batman! / Kaptenen

Hon berörs sällan, och gråter nästan aldrig. 

Då kan man tycka att det är lite konstigt,

att Kaptenen lyckats med båda dessa,

under loppet av bara några minuter.

Kanske var det bara bakfyllan,

som gjorde henne extra gråtmild.

Kanske var det bara höstkylan,

som gav henne gåshud. 

Men jag tror inte det. 

Istället tror jag att Kaptenen

berördes

av vad hon hörde.

Av sin bästa vän. 

Plötsligt dyker en mörkhyad man upp från ingenstans. Han är blöt i håret. 

"Is everthing alright?", frågar han, och jag märker att någonting oroat finns placerat i hans ansikte. 

Jag harklar mig, och knackar igång min sedan-länge-icke-använda engelska.

"Yea, I'm fine", får jag ur mig och nickar övertygande. 

Mannen höjer ögonbrynen en aning och tar ett steg mot mig.

"You sure? 'Cause you look kinda.. Kinda.. You're sure nothing has happened?", fortsätter han. 

"I'm fine", upprepar jag, mer bestämt.

"Okay.. You live around here?"

"Yup"

"So.. You ARE really fine?"

"Yup"

"Okay, good.. Continue with that"

Mannen nickar, och vänder sig sedan om för att gå.

"Thanks for asking", hoppar det kort efter oväntat ur min mun. 

Det blir tyst en kort sekund.

"Don't mention it", svarar han, och försvinner.

Efter kanske fem minuter reser jag mig från min plats vid pelaren. Jag knatar iväg till Ica, köper en filmjölk och en Frödinge Chokladkaka, knasigt glad över att det faktiskt finns random folk som bryr sig. / Kapt'

Blev så exalterat att jag hoppa ned från stolen jag stod på, slog omkull färgburken och därmed spred vit färg över hela mitt golv. Seriöst. När någonsin har tennis varit intressant? När någonsin har tennis varit spännande? Jag dog. Haha. Dog. Så jävla win de var. Särskilt Simon Aspelin. Han är numera också uppskriven på min lista för framtida män. Sjukt het. Sjukt bra. Fyfan vad vi ägde Frankrike. Typ fem fucking timmar. Helt sjukt. Dör. Haha. Tennis <3

Och då snackar vi inte vanligt regn. Det öste. På mig. På allt. 

Det regnade igår också. Minst lika mycket. 

Men då var jag klok nog att stanna inne.

Idag var jag inte lika klok, om man så säger. 

Har lyckats få den större delen av mina kläder blöta.

Och då jag har jag alltså först blivit blöt, 

gått in, bytt om, gått ut

Och sedan blivit blöt igen. Hurra för kaptenen! 

Men. Jag lyckades med någonting bra idag. 

Så som jag satt och gjorde mitt ypperligt trista kontorsarbete

greps jag av en stark lust att se den nya Batmanfilmen.

Så jag tänkte. Hey. Jag ska dra med Joel på bio.

Joel på bio. Hahahahaha. Eller hur. 

Men vet ni vad? Jag fick med honom.

Där satt vi sedan, instängda, i jag vet inte hur många timmar.

Filmjäveln ville inte ta slut i alla fall. 

Dock var den grymt bra. 

Och Gary Oldman het. 

(Han står numera uppskriven gämte

Sandy Cohen, Dr House och Mr Darcy

på min lista för framtida män)

Så. I det hela blev dagen faktiskt ganska fin.

Dessutom följde Joel mig hem,

med paraply. 

Heder till honom. 

/Kaptenen

men ändock, klantigt. Jag släppte ut två hästar i en hage de inte hörde hemma. 

Ingenting hände med hästarna. De sparkades inte. De sträckte sig inte. Det var

alltså ingen större fara på taket. Hade en av hästarna varit min egen hade jag 

inte kunnat bry mig mindre. Ingen skada skedd. Ingenting att hetsa upp sig för. 

Men. 

En av hästarnas ägare är Anette. Anette är säkert inte fin människa på många

sätt och vis, men hon råkar även vara vår jords största Drama Queen. Dessutom 

är hon en skitsnackare av sällan skådat slag, och känner jag henne rätt kommer

hon att ha informerat hela stallet om händelsen till det runnit blod hur deras öron. 

Jag kommer, med andra ord, ha ungefär två personer som fortfarande tycker om

mig då jag kommer tillbaka till stallet igen om två veckor. De övriga trettiosju kommer

inte att ha mycket för Kaptenen. Tvärt om. 

But well. Life goes on. 

/ Kaptenen

Liksom wow!
Idag hade jag mitt livs första seriösa spelning, och detta tillsammans med den här mannnen! Vi körde hans låtar såklart, eftersom att de helt enkelt är bäst. Fyfan vad bra det blev. Helt magiskt om jag får säga det själv.
Och jag tänker inte fylla det här inlägget med mer komplimanger nu, men jag kan ju i alla fall meddela att jag kommer leva på det här lyckoruset länge!

Puss /nattgriesen von Griesenhielm

Hu, det är varmt nu!

Meeen jag gillar't! Kan verklligen inte klaga. Bara det att det är såattsäga svetti svetti. Muyo. Här om dagen köpte jag då en calipo för att svalka av mig lite, ni vet den här glassen med cola- eller typ ananassmak. Jag köpte den sistnämnda, just eftersom de inte hade den med colasmak där jag var och handlade. Well well, tänkte jag och köpte den där gula ispinnen. Den var god. Men jag kom att tänka på en grej när jag vandrade runt ensam i sommarstockholm med mina korta shorts och min glass, att bara för att jag just åt på den här glassen på just det sättet som man äter en calipo på (ja, ni vet, man suger, detta är ju det erkända rätta sättet att äta en sådan glass på!), ja då blev man plötsligt ett slags sexobjekt och män utdelade diverse roande blickar. Nu är dock inte min tanke att jag ska låta som en überfeminist som tycker att detta är kränkande och genast vill sätta upp x antal plakat runt om i Sverige med texten "FÖRBJUD CALIPO!", nej nej, den är på tok för god för det! Plus att jag skrattade mest åt upplevelsen. Men det fascinerade mig lite. Vad en liten glass kan göra. En som inte ens hade colasmak. Fantastiskt.

För övrigt har mina senaste dagar gått i visans tecken, spelningar, dricka öl i parker, och idag är det till och med en visfestival jag tänkte gå på. Kanske hjälpa till att sälja lite skivor. Mja ni vet, så man får in stämningen på riktigt.

Tjingeling! /von Griesenhielm

På gården, förutom mitt eget sto, finns ungefär tio andra ståtliga hästar. I stallet finns även två vilda tjurar, en dalmatiner och fyrtio-elva katter (de blir fler i antalet varje gång jag försöker räkna). En del svalor med svalbebisar flyger också omkring. Och insekter. Fucking everywhere. Men det hör till. Det gör det. Faktiskt. Mitt största jobb på gården idag var att porra mig mot tvätta den stora spegeln i ridhuset. Och då snackar vi ingen liten handspegel utan en rent jäkla enorm väggspegel vars varenda liten kvadratcentimeter var täckt av smuts. Det tog sissodär tre timmar att få den ren, under vilka jag tror jag svettades ut mer än jag tagit in de senaste tre veckorna. Om ni tänker er den värmen i luften som varit idag, multiplicerar det med två och drar bort vinden, då får ni värmen i ridhuset. Inte speciellt behagligt, om man så säger. Som tur var kunde jag obekymrat klä av med de flesta av mina kläder och stå där och sjunga högt medan jag jobbade. För nej, konstigt nog var det ingen som ville göra mig sällskap.. 

Men hu. Nog om min svettiga rygg. Nu ska jag låta min ipren värka, lägga mig och läsa lite Harry och sedan sova gott. Puss på er!

Tramp tramp tramp,

över kottar och barr.

En fot som blöder, 

ett ben som blöder. 

Varför finns den inte längre? 

Den har alltid funnits där, 

men nu är den borta. 

Barndomsminnet borta, 

lämnat mig. 

Att hitta rätt igen. 

Dripp dropp, dripp dropp,

från mitt hår ned på tangentbordet. 

Tankarna distraherar, 

men plötsligt inser jag. 

Irritationen försvinner. 

Den hade inte alls lämnat mig, 

den är var den alltid har varit. 

Det är bara så,

Då var man hemma då, efter en underbar vistelse på Kapten Gries' gård på landet. Det var så skönt att bara få vara, tala om livet med sin bästa vän, skratta så man får ont i käkarna och ja. Allt sånt där. Det var kärlek.
Nu sitter jag här i mitt rum, lite smått halvnaken och kollar ut på regnet. I lurarna går nostalgilåtar varma och jag sjunger med,  och på de små griesebenen ansamlas små knottror. Ja visst, gåshuden är ett faktum. Jag tycker om att bli lite nostalgisk ibland. Så där lagom, så det bara gör lite ont. På ett bra sätt. Och idag känns det som höst. Då ska man vara nostalgisk. Det ligger i en gries' natur.






För övrigt sitter jag och funderar på hur 500 riksdaler ska räcka under en lång period, det vill säga enda till slutet av september månad, om jag har otur. Japp, 500 kronor är så mycket som finns i min spargries, och i slutet av september kommer det efterlängtade barnbidraget efter ett allt för långt uppehåll. Eller studiebidraget säger man kanske i min höga ålder. Fast. Barnbidraget låter mer tragiskt, och just nu känner jag mig ganska tragisk, så det får bli så. Barnbidrag.
Ja tack.
Men ja, hur spenderar jag då mina fina pengar på bästa sätt? Foundation måste ju inhandlas, även hårspray, hörlurar (eftersom alla hörlurar jag har i mina ägor har en tendens att går sönder. Vad är hemligheten, hur håller man de små jävlarna hela?!), tågresa till Storsjöyran skall betalas, mobilräkningen dimper snart ner i det lilla brevinkastet. Sen vill jag ju ha lite kul också, och kommer under denna vecka uppsöka min käre vän Bonden. Sånt kostar. Har ju även lovat Kaptenen lyx de kommande månaderna. Ganska avancerad matte I tell ya. Varför innehöll inte matte D något sånt här? Varför är jag inte bättre förberedd på livets hinder och fallgropar? Värdelöst. Alla dessa hemska I-landsproblem is killing me. Men vid närmare eftertanke finns ju faktiskt 46 härliga kronor på mitt konto. Det kanske finns en strimma av hopp trots allt, även för mig.

Kram och knus K på er
/von Griesenhielm

..."Det finns ingen jävla pojkvän."

Det finns vissa tillfällen i livet som beskrivs som speciella. Att fylla myndig är en av dem. Jag har precis upplevt detta, men har någonstans svårt att känna det där riktigt speciella. Det borde finnas en sprudlande känsla av frihet i min mage. En vetskap om att äntligen kunna göra vad jag vill. Få friheten att bryta mig fri. Dansa loss. Stå på egna klövar. You name it. Men i min mage finns inget annat än tekakor just nu, och de ligger i stillhet. Lugnt, precis som om ingenting hänt, trots att min artonde födelsedag just inträffat. 

Kanske beror det på att vetskapen om min nuvarande ålder inte riktigt sjunkit in. Kanske har jag ännu inte förstått vilka möjligheter jag nu har, att jag längre inte behöver lyda under gamla regler? Eller är det kanske så att jag redan sedan länge struntat i alla regler, redan brutit mig fri och dansat loss (vi tackar Michelle för lånet av leget på den fronten)? Kanske var det inte lika speciellt att bli arton år som jag först hade trott. Kanske var det bara en födelsedag precis som alla andra. 

Jag har inte blivit längre. Jag har knappast blivit klokare. Jag känner mig inte speciellt mycket säkrare på mitt liv. Jag har svårt att tro att total frihet har givits till mig. Jag har ännu svårare tro att folk skulle börja respektera mig eller liknande bara för detta. Jag har helt enkelt ganska svårt att hitta någonting positivt med min nyfunna ålder. Betala tandläkaren själv. Inte längre slinka in som ungdom på evenemang. Bli vuxen. Ta ansvar. 

Fast det förstås. Det låter ju bra coolare att presentera mig sig själv som artonåring än som sjuttonåring. Kanske, om några månader eller så, kommer jag kunna känna mig både klokare och vuxnare. Kanske kommer jag en dag växa upp, en dag lära mig ta ansvar, en dag lämna det liv min födelsedag vill uppmuntra mig att lämna. Som artonåring, som femtioåring, på dödsbädden. Den dagen, den sorgen. Till dess tror jag att jag ska försöka leva som det barn jag känner mig som. Who's with me?  

/ Kaptenen, Sveriges kanske minst ovuxna, men är jäkligt nöjd med sin ålder i alla fall!